Författaren om maffian i förorten: ”en extrem situation som fått pågå i tystnad”
En släkt har i åratal satt skräck i Hammarkullen i Göteborg. Nu kämpar myndigheterna för att återta makten i stadsdelen, gata för gata.
Det är en verklighet som präglat vardagen för många helt vanliga hyresgäster i stadens nordöstra stadsdelar. Det är också basen för journalisten Johanna Bäckström Lernebys dokumentära bok Familjen, om släktnätverket som skapat en helt egen rättsordning.
Är detta något unikt för Hammarkullen?
– Verkligen inte. Jag har beskrivit just den här situationen för att jag följt den här familjen under flera år. Men de här problemen finns i alla Sveriges förorter runt om i landet. Starka familjer som bygger upp nätverk och skaffar sig makt. Även om jag inte har exakt koll på vilka de är eller hur det ser ut just där. Överhuvudet i den här familjen jag valt att berätta om bekräftar också den här bilden. Han berättar om flera starka familjer som deras och att han fått åka till Malmö, Jönköping och Uppsala för att medla i konflikter som inte polisen får kännedom om.
Hur påverkas en vanlig hyresgäst av det här?
— Det finns de som påverkats direkt, som utsatts för våld eller hot av någon eller några i familjen. Men jag menar att alla påverkas, alla som bor där. Till exempel av att affären på torget tvingas slå igen för att ägaren utsatts för utpressning. I skolan bidrar släkten till att det är stökigt och våldsamt, så man får skicka sina barn till skolor långt från hemmet för att kunna ge dem lugn och ro. Det kan också vara väldigt konkreta saker. En av de boende i området berättade för mig att han inte kunde gå in genom sin port för där såldes det knark. Han fick ta en annan port för att komma hem till sig. Det är på så många plan de boende påverkas av att ett kriminellt nätverk styr. Och det fruktansvärda är att det har blivit normalt för dem att det är så. De har tvingats att vänja sig.
Är det en slump att den här typen av problem uppstår i områden som Hammarkullen?
— Nej, det är betydligt lättare att ta makten där. Folk som bor där är redan utsatta. Många känner inte till hur det svenska samhället fungerar, man har inga kontakter. En del har flytt från krig och har trauman med sig. Få har jobb och försörjning. Flera kommer också från ställen där det är klaner som styr och reagerar inte på det. En del har också negativa erfarenheter av polisen. Klart att det är mycket lättare. De här personerna har också ett stort våldskapital och tvekar inta att begå riktigt grova våldsbrott. Trots att jag har en helt andra förutsättningar än många av dem som bor i Hammarkullen hade jag också gjort som de sagt till mig, om jag bodde där.
Familjen kunde för några år sedan byta lås till hela källarvåningen för att sälja droger där utan att bostadsbolaget som ägde fastigheterna agerade. Du berättar även om att kommunala Störningsjouren undviker att åka på larm till vissa adresser för att de inte vågar. Hur avgörande har det här varit för att den kriminella verksamheten kunnat fortgå?
— Jag tror det är oerhört viktigt att alla samhällsfunktioner står upp och markerar mot den här typen av maktmissbruk. Jag förstår att man som enskild person, som fastighetsskötare till exempel, inte själv vågar stå upp mot den här familjen. Man måste ha en medmänsklig förståelse för folks arbetssituation. Men då får man lyfta problemet högre upp i organisationen. Man kan inte bara ge upp. Bostadsbolagen spelar en väldigt viktig roll. Och det har skett en stor förändring nu sedan myndigheterna gått samman. Dessutom vet jag att bostadsbolagets ledning inte delar min bild, de tycker att de agerar.
Nu samverkar myndigheter som Skatteverket, Försäkringskassan och Tullverket för att komma åt familjens brottsliga verksamhet. Hur lång tid tar det att göra situationen för Hammarkulleborna bättre igen?
—Skitlång tid. Men jag tror verkligen att det sättet som myndigheterna jobbar nu, där de träffas regelbundet och utbyter information om släkten, fungerar. Det är inte bara polisen som vittnar om det. Även familjens överhuvud berättade om hur besvärligt detta var för familjen. Så visst har arbetssättet effekt.
Om en släkting till dig skulle flytta till Göteborg och fick en lägenhet i Hammarkullen idag, vad skulle du säga till släktingen då?
— Ja, vad ska man säga? Bra fråga… Det är troligtvis inte mycket att välja på. Det råder bostadsbrist och man får ta en lägenhet där man får en. Man måste också komma ihåg att det bor 50 000 personer i Angered, 6 000 i Hammarkullen. Så visst går det att bo och leva där. Men hade släktingen haft något annat alternativ så hade jag rekommenderat det.
Det här är en familj som inte bara begår brott och använder våld. De hotar också vittnen och har på så sätt slagit ut rättsväsendet. Har du aldrig varit rädd själv?
— Jag har valt att inte prata om säkerhet offentligt. Men det korta svaret är nej, jag har inte varit rädd. Mer vill jag inte säga.
Vad vill du uppnå med boken?
— Jag märker att det redan håller på att hända. Och det är att vi pratar om de här problemen. Det här är en extrem situation som har fått pågå i tystnad i så många år. Människor ska inte tvingas leva på det här sättet, och hantera maffiafamiljer, bara för att de bor i förorten.
