Stjärnkockens tuffa kamp mot cancer och vägen till Hollywood

Erik Videgård har ett silversvart armband med texten ”fuck cancer” runt handleden.

För några år sedan drabbades han av cancer i svalget med så allvarliga komplikationer att han fick sondmatas i ett år. Dessutom fanns en risk att smaklökarna för alltid skulle förstöras – en katastrof för en kock. Armbandet på handleden är en påminnelse om vad han gått igenom.

ANNONSGuide till hemförsäkringar

– När jag mådde som sämst satt jag i sängen i ett hörn, blickstilla, dagar i sträck. Jag stirrade på en punkt på väggen. Jag kunde inte se andra dricka vatten utan att må illa.

Erik Videgård tar emot i sexrummaren på Östermalm i centrala Stockholm. En hyresrätt där han bott i femton år. Huset är från slutet av 1800-talet. Det är stjärnparkett, stuckatur och fyra meter i takhöjd.

På väggen hänger grafiska tryck och stilleben av mat från kokböcker. I vinylsamlingen finns signerade plattor från flera svenska band. Han arbetade i flera år som ljudtekniker och turnéledare för band som Olle Ljungströms Reeperbahn, Europe och Boppers.

Läs ocksåRest blir fest på Majornas folkkök

När Erik Videgård fick sitt första barn lämnade han musiklivet och började arbeta i Stockholms krogvärld. Han har flera succéer bakom sig – Coq Blanc, East, Fjäderholmarnas krog och Halv trappa plus gård som tog det västkinesiska Sichuanköket till Sverige.

Det här var innan han flyttade österut 2006 för att driva restaurang utanför Sankt Petersburg med Putin och president Medvedev som gäster.

– Putin åt helstekt entrecôte och hade egen kypare, berättar Erik Videgård.

Läs ocksåDukar upp för grannumgänge

Kort tid därefter hade han hand om Bill Clinton och Tony Blair när han arbetade på Hotell Lydmar i Stockholm.

– Plötsligt stod jag där och diskuterade Putin och Medvedev – med Clinton och Blair. Jag tänkte – wow – händer det här?

Erik Videgård berättar hur Clinton skar upp allting först och åt med gaffel, som amerikanerna ofta gör. Han tog inte vinglaset i foten utan greppade glaskupan med hela handen. Tony Blair började äta på samma sätt för att skapa kontakt.

Tillbaka i Stockholm efter tre års pendlande till Ryssland började han laga mat från Sichuanköket igen, fast nu hemma i lägenheten. Han startade en halvhemlig middagsklubb i sitt vardagsrum där gamla stamgäster, vänner och bekanta bjöds in en gång i månaden.

– Vi parade ihop människor som aldrig mötts. Det blev fantastiska diskussioner.

Det var vid en sådan kväll som han nämnde att han upptäckt ett märkligt sår längre bak på tungan. En av gästerna var specialisttandläkare.

– Vi satt här i soffan efter middagen och jag frågade honom om det kunde vara en visdomstand som skavde.

Men det visade sig vara mycket värre än så. Efter flera undersökningar stod det klart att Erik Videgård hade en cancertumör i vänster tonsill långt bak i svalget. Cancern bedömdes som allvarlig – en trea på en fyrgradig skala.

Läkarna satte in cellgifter och strålning direkt. De varnade för att det skulle bli tufft. Han fick en tidskurva över hur han skulle må och vad som skulle hända.

Stödet från familjen var enormt viktigt under den här perioden.

– Även om det var en allvarlig cancer så var inställningen ”det här fixar vi”.

Personalen på sjukhuset visste vad han arbetade med och riktade strålningen så långt ut på käken som möjligt – för att rädda tungan och smaklökarna. Cellgifterna pumpades in från en magväska. Slangar gick in ovanför hjärtat och matade in cytostatika. Under tiden trillade håret av och han mådde sämre och sämre av behandlingen.

– Strålningen kändes som att somna på stranden i Thailand, fast invärtes. Man blir helt uppfläkt på halsen och på sidorna. Man är inte så snygg då.

I september 2010 var behandlingen avklarad. Erik Videgård var så uppbränd i hals och svalg att han var tvungen att ta maten via slang under det kommande året.

Foto: Maria Östlin

Det var ett år som skulle bli så långt från sjukhussäng och strålbehandlingar som man kan komma. En vän som arbetar inom filmindustrin i Hollywood ville hjälpa honom tillbaka. Han frågade om han kunde ta hand om skådespelarna i samband med den amerikanska inspelningen av Millenniumfilmen ”The girl with the dragon tattoo”.

– Det blev räddningen för mig. Att komma ut och komma igång. Jag hann inte tänka så mycket på hur sjuk jag varit. Det är risken när man varit dålig. Att man inte kommer tillbaka och fastnar i ett sjukdomstillstånd fast man inte behöver det.

Efter ett tag fick han uppdraget att göra maten som skulle synas i filmen – bland annat laga en anka som skulle se mordisk ut. Han blev god vän med huvudrollsinnehavaren Daniel Craig och jobbade som hans privata kock under nio månader. Den brittiske skådespelaren skulle spela in Bondfilmen Skyfall direkt efter och behövde komma i form.

Erik Videgård lagade fortfarande mat även om han själv var uppfrätt i halsen och inte kunde äta.

– Jag kan känna hur det smakar utan att smaka, förklarar han.

I packningen till filminspelningen i Los Angeles fanns en hel väska med matpåsar.

– På morgonen hängde jag upp en påse frukost på en ställning. Sedan hämtade jag Daniel Craig på hotellet halv fem. Han gick in i sminket på inspelningsplatsen. Jag käkade lunch i bilen. Hängde upp en näringspåse i taket. Det blev rutin till slut.

I slutet av inspelningsperioden kom biverkningarna av strålningen. Successivt fick han svårare att öppna munnen. Till slut kunde han bara öppna den några millimeter. Käken hade strålats sönder. En natt gick den bara av.

– Det var som en torr trädstam som brast. Det gjorde fruktansvärt ont.

När han kom hem åkte han direkt till Karolinska sjukhuset. Sedan följde en operation på elva timmar där han syddes i mikroskop. Läkarna skapade en ny käke av ben, senor, hud och muskler från vaden.

Operationen gick bra men det man missade var hans tidigare höga morfinintag mot smärtor.

– Jag fick en alldeles för låg dos. Jag hade slangar överallt och kunde varken prata eller röra på mig. Det var dödsångest i två dygn innan de förstod hur illa det var.

Till slut fick han rätt dos och smärtan gick att kontrollera.

Han påminns varje dag om vad han upplevt. Han har ingen känsel på vänster sida så underläppen sticker iväg som den vill.

Men han förlorade inte sina smaklökar. I stället blev det tvärtom. Efter att ha fått mat via sond var det som att de hade förnyats. De är känsligare än någonsin – kanske för att de fick vila så pass länge. Steg för steg har han vant sig med kryddor. Nubbe till kräftorna dricker han inte längre.

– Numera är det som eld, som svavelsyra.

Två veckor efter den tuffa operationen var han på benen igen.

– Då började jag jobba. Jag var helt tejpad i ansiktet och hade käpp.

Han hjälpte några vänner som hade öppnat ett kafé i Mood-gallerian i Stockholm. Arbetet blev än en gång hans terapi. Det är det som gett kraft och energi.

– Att börja jobba har under alla år varit mitt recept för att komma tillbaka.