Här river politikerna för att slippa slumvärdar – ”Vore skoj med butik”
Kooperationens första butik i Värmland öppnade i Nykroppa 1903. Att den medlemsägda organisationen skulle slå igen nästan 115 år senare och därmed lämna bygden utan livsmedelsbutik var det ingen som ville tro.
Men sedan 2017 ligger en överdimensionerad fyrkantig mexitegelkoloss mitt i byn.
Fönsterrutorna är täckta med plywood. Trissreklamen med det käcka budskapet ”plötsligt händer det” har fått sitta kvar. Kiosken bredvid slog igen något år tidigare. Markisen hänger på trekvart.
På andra sidan huvudvägen står ett annat tomt hus – men inte så länge till. Kommunala stiftelsen Filipstadsbostäder ska riva huset från början av 60-talet med 18 lägenheter.
Glassplitter, uppbrutna parkettgolv och en remsa från en polisavspärrning möter oss invändigt. Migrationsverket var sista hyresgästen till de flesta lägenheterna och efter det såg inte Filipstadsbostäder någon möjlighet att rädda huset. Det pågår en process om skadestånd för onormalt slitage, men hittills har inga pengar synts till, berättar Björn Carlén, förvaltare på Filipstadsbostäder.
Kostnaden för att riva beräknas till 2,5 miljoner kronor, plus nedskrivning i bokföringen. Men att lägga ut hyreshuset till försäljning är inget alternativ. Då finns risken för ytterligare så kallad social dumpning i kommunen. Något som både Filipstadsbostäder och kommunledningen är innerligt trötta på.
Vi återkommer till den frågan.
Parkbänkarna är den naturliga samlingsplatsen för Filipstadsbostäders äldre hyresgäster i huset bredvid rivningskåken. Men i dag är det bara Jan Henriksson på plats, han sitter och fingrar på mobiltelefonen och hoppas att någon av grannarna ska komma ut. Väntar på att något ska hända.
Kärleken tog honom till Nykroppa från Filipstad 1964. Två år senare föddes sonen, sedan blev Jan kvar i Nykroppa och pendlade in till centralorten Filipstad, dryga milen därifrån, för att jobba på Wasabröds vvs-avdelning. Numera är han pensionär sedan många år.
För två år sedan var tiden mogen för att sälja villan och flytta till en tvåa. Han saknar butiken på andra sidan gatan. Det var en naturlig träffpunkt. Här tog folk en fika och spelade på hästar.
– Nu ser man ju inge folk. Det vore skoj om butiken öppnade igen, men jag har svårt att tro att det kommer hända, jag har svårt att se hur utvecklingen ska vända.
Klippa sig kan man i alla fall göra i Nykroppa. I samma hus som Jan Henriksson bor finns frisörsalongen Hårtussen som är det enda av butiker och service som finns kvar. Affärerna går bra, enligt frisören Maria Wigh.
Salongen har funnits här länge och folk vill gynna det lokala. För den som inte kan ta sig till salongen finns möjlighet till hembesök. Maria trivs bra, maken jobbar på Robust säkerhetsdörrar, ortens största arbetsplats med omkring 70 anställda.
Barnen går i Nykroppa skola som har undervisning till och med årskurs sex. Men utvecklingen med nedlagd livsmedelsbutik och rivningar är jättetråkig, tycker Maria Wigh.
På Kråkåsvägen är stämningen lite mer uppsluppen. Systrarna Ros-Marie och Susanne Andersson bor i varsin lägenhet i radhuslängan. Lennart Bjerkenius i en annan. De har samlats på en av uteplatserna och sitter och skrockar i eftermiddagsolen.
– Akta dig för att gå där, virket är lite murket, säger Lennart Bjerkenius och pekar på ett ställe på uteplatserna.
Husen ägs av en privatvärd. De ser slitna ut och ”lite målarfärg hade ju inte skadat”, säger Ros-Marie Andersson och pekar på den flagnande träfasaden. Men hyresgästerna tycks inte vara så krävande.
Några uteplatser bort sitter Eva Karlsson bland sina odlingar med blommor och växter. Hon gläds över att värden installerat bergvärme och att hyran är låg: drygt 3 600 kronor i månaden för en tvåa på 56 kvadrat. Hon är numera pensionär.
Åren inom hemtjänsten har gjort att kroppen är lite sliten.
– Men man ska väl inte klaga.
”Att nöjen är högst relativa jag lärde mej tidigt förstå. I Nykroppa mente man så: – Vi har en och annan begravning och tåget, att titta på.”
Nils Ferlin, uppvuxen i Filipstad, målande inte heller upp någon positiv bild när hann skrev dikten ”Nöjen” år 1951. Antingen förutsåg han utvecklingen eller så hade den stökige poeten högre krav på nöjesutbudet än en livfull folkpark.
För på den tiden bodde det närmare 2300 i Nykroppa, mot dagens 772 personer. De många evenemangen i parken drog inte sällan över 1000 personer. Publikrekordet på dryga 1 600 personer sattes av amerikanska sånggruppen Delta Rhythm Boys slogs nån gång på 50-talet lär inte vara i farozonen.
Det är däremot utomhusscenen där spelningen hölls. En del av taket har brakat in och det lutar åt att byggnaden kommer att rivas, trots att parken, där även Folkets hus med biograf finns, är intakt med skjutbana, danspaviljong och vändkors. Ett stycke svensk kulturhistoria.
Nykroppaborna Lars Edqvist och Tord Hult är en av dem som jobbat med att bevara parken. Skolkamraterna möter upp i varsin hantverkarbil för att visa runt och berätta om bygdens historia. Trots fyllda 76 år fylls dagarna till stora delar av arbete. Lars har bland annat varit snickare och gör diverse småjobb.
Tords har egentligen lämnat över åkeriet till sönerna, men jobbar kvar och vill gärna ha ett ord eller två med i laget.
– Det är lätt att bli nostalgisk. Farsan var ju föreståndare så jag är nästan uppvuxen här, säger Lars Edqvist.
Herrarna visar runt, berättar om hur taket på danspaviljongen renoverats. Att de försöker hitta finansiering för att renovera taket och installera bergvärme i Folkets hus/biografen där det fortfarande visas film då och då.
Drömmen vore att även kunna hitta finansiering för att rädda utescenen, men förmodligen har förfallet gått för långt. Vi tittar in i den förfallna utescenen, ljuset letar sig igenom det trasiga taket.
Elen går inte att få på och vi håller på att snubbla över en färgglad neonskylt med den egendomliga ”Paptito”. Den satt en gång i tiden på husfasaden ovanför affären där det såldes papper, tidningar och tobak på andra sidan byn, mitt emot skolan.
Lars och Tord mumlar några mindre förskönande ord om hur det ser ut kring det som gång kallades Hälsohuset.
Vi åker dit. ”Stop! Privat, no entré, privat area!!” En skylt ligger slängd i i det oklippta gräset utanför Hälsohuset. På baksidan står diverse gammal bråte, allt från vitvaror till en bil utan nummerplåtar och en skinnfåtölj. Glasrutan i en av portarna är krossad. Det ser ut som det bor människor i åtminstone någon av lägenheterna i det kraftigt vanvårdade huset. En skylt med Filipstadsbostäders logga sitter kvar i trapphuset trots att det är tio år sedan huset såldes.
Det är det här som kommunen och bostadsbolaget vill undvika att det händer igen. Därför kommer huset mitt emot gamla Coop att rivas – inte säljas.
Kommunalrådet Åsa Haakman-Felth (S) tar emot i byggröran i kommunhuset i Filipstad. En invändig renovering har tidigarelagts för att en lokal entreprenör ska ha jobb under coronakrisen.
Hon leder en kommun i kris som ska spara 24 miljoner kronor årligen. Däribland finns ett mål att halvera kostnaden för försörjningsstöd till 2025.
Då innebär det en risk att sälja hus på avfolkningsorter. Väljer den nya värden att ta emot hyresgäster utifrån som behöver försörjningsstöd faller kostnaden på kommunen. Det kallas för social dumpning. Åsa Haakman-Felth byter det positiva tonläget hon haft när hon pratat om kommunens rika föreningsliv och naturen.
– Man kan fråga sig var solidariteten tagit vägen när rika kommuner ser till att minska kostnaden för försörjningsstöd genom att skicka människor utan arbete till oss. Därför är rivning mer rationellt för oss. Vi måste helt enkelt anpassa bostadsutbudet till att invånarna blir färre.
