Hjälpmedelsinstitutets botest

Hyresgästföreningens medlemstidning

Redaktionsbloggen

22 februari 2012, klockan 11:53

Klart det känns att flytta

Lena Mattsson
Lokalredaktör
Mejla mig

Killen min och jag, som vi säger här i Gävle om våra livskamrater, ska flytta. Vi har sålt vår stora lägenhet på fjärde våningen och flyttar snett över gatan till en hälften så stor lägenhet i markplan.

Nu ska vi hyra av kommunens bostadsföretag. Det känns bra tycker jag men det kostar på att flytta. Det ställer saker på huvudet. Det känns i magen.  Förutom att det känns i armarna.

Jag har ägnat åtskilliga timmar åt att tömma pärmar och lådor på minnen och papper och delar av mig själv som jag tror jag kan vara utan. Det blev fyra plastsäckar med gamla sjukskrivningspapper, braatthalappar med passerat bästföredatum och brev som inte längre spelar någon roll.

Vi har sålt skivor, ja jag i alla fall, och gett bort böcker till kolleger, släkt och den sociala verksamheten RIA som ska möblera lägenheter för dem som ingenstans har att bo. Vi har demonterat gamla datorer och skjutsat ännu en tjockteve över till grannen.

Sonen och en av styvsönerna kom upp från Stockholm och hämtade fåtölj, stolar, skrivbord, sekretär och bokhylla. Mycket bra. Killen min öppnade dörrar. Jag bar ett par lådor. Det är nya tider nu och det är yngre armar som bär.

Det är precis som det ska vara men ändå känns det tungt trots att packningen blir lättare. Jag tror att det är insikten om livets oåterkalleliga gång som materialiserar sig som ett glödande kol i magen och studsar runt så det svider ända upp i halsen. För nästa gång vi flyttar kanske vi inte kan bära något alls. Kanske är det vi som blir burna då. Det är väl klart att det känns!

20 februari 2012, klockan 8:48

Dags för glesbygdssafari?

Lena Mattsson
Lokalredaktör
Mejla mig

Här sitter jag vid Slottstorget i Gävle och försöker ha utblick över bofrågor och annat som har betydelse för Hyresgästföreningens medlemmar i Dalarnas och Gävleborgs län. 

Som ni förstår ni som bor utanför Stockholm så är det inte gjort i en fisblink eller ens två, att ta in allt. Jag är en och invånarna över en halv miljon, runt 277 000 människor per län. Hyresgästföreningens medlemmar är drygt 29 000. Och jag är, om än kraftigt byggd, en.

Mitt bevakningsområde är 26 mil långt mellan Gnarp i norr och Avesta i söder och 24 mil brett mellan Gävle i öst och Malung i väst. Åker man på tvärsen från Gävle till Idre till exempel får man åka 32 mil innan man är framme och alltså 64 mil om man vill hem igen också.

Men här ska inte gnällas inte, här ska undervisas! 1840 hade Gävleborgs län lika många invånare som det som i dag kallas Stockholms län, 110 000. Dalarna var större än så, 134 000 invånare. 

Drygt hundra år senare så började det hända saker; Stockholm mer än fördubblade sin folkmängd de 30 åren mellan 1960 och 1990. Från 461 000 invånare till 975 000. 

Dalarna och Gävleborg då!? Jo, man blev 3 000 fler i Dalarna men 4 000 färre i Gävleborgs län. (Det räckte inte att jag lämnade Falun och via Stockholm flyttade till Hudiksvall och sedan Gävle!)

Tunnelbanorna i huvudstadslänet må vara överfulla och motorvägarna fullproppade, det tar i alla fall mig mer än en arbetsdag att köra till Vansbro och träffa folk, fika och köra hem igen. Å mina arbetskamrater längre norrut kan inte ens åka hem samma dag!

Mina chefer glömmer det här ibland. De tycker att jag ska fixa en bild från Järvsö för att det skulle se snyggt ut i tidningen. Det tycker jag också att det skulle göra men jag börjar alltid med, och inte allför pedagogiskt brukar det bli, att påminna om att det är 30 mil tur och retur till Järvsö.

Dalarna är Sveriges till ytan fjärde största län, försök själva räkna upp vilka som är större, och Gävleborg ligger på plats sju. I Dalarna delar 10 människor på en kvadratkilometer. I Gävleborgs län är det jag och 14 till på samma ruta. Stockholmarna får nästan bara ståplats, 321 stycken av dem per kvadratkilometer.

Här slutar geografi- och demografilektionen. Titta en stund på kartan här ovan, lånad från nätet, och ha den i minnet när ni ser på teve och läser kvällstidningar. Och testa alla stockholmare ni känner på orter som Freluga, Karlbo och Danholn!

15 februari 2012, klockan 9:03

Ingen kan skotta snö som Kirunaborna!

Anneli Lundmark
Lokalredaktör
Mejla mig

Han hette Emil. Min kära gamla granne på Bengt Lundgrensgatan. Emil var runt 90 år och hade träben. Det hindrade honom inte från att starta Kirunamästerskapen i snöskottning utanför vår gemensamma port.

Jag gillar att skotta snö, det har jag alltid gjort. Morfar lärde mig och han var en petnoga skottare som givetvis skottade flera gånger om dagen.

Emils fina drivor inspirerade mig direkt jag flyttade in i hyreshuset. Drivorna var räta upp till cirka 30 centimeter, sedan tjusigt välvda i bågform. Snöhörnen ut mot gatan var vackert rundade. Marken slät som en barnrumpa. Precis som det ska vara.

Här hade jag äntligen träffat på en granne av samma kaliber. Här skulle det bli en fröjd att ta itu med skottningen och morfar skulle applådera i sin himmel.

Men det fanns aldrig någon snö att skotta!

Emil hann alltid först. Han var morgontidig som få, vilket jag kanske inte var. Det var alltid skottat när jag var beredd att greppa spaden.

Men. Ganska snart förstod jag att Emil aldrig missade Rapport. Då skruvades volymen på tv:n i hans vardagsrum upp på sådana nivåer att de paraderande snödrivorna utanför fönstret nästan föll ihop av vibrationerna.

Ha, nu skulle det skottas. Oj, vad trevligt jag hade. Men det varade bara någon vecka. Sedan hade Emil klurat ut en ny strategi i Kirunamästerskapen. Han skottade strax innan jag kom hem från jobbet, den lurige gamle mannen.

Jag gav upp. Insåg att jag inget hade att hämta här. Det lustiga var att vi aldrig talade om skottningen Emil och jag. Vi pratade om det mesta, men inte det.

Emil och hans drivor är inget undantag. Gruvstaden Kiruna kryllar av kvinnor och män av samma skrot och korn. Kirunaborna är så ivriga på att skotta att LKAB:s bostadsbolag aldrig behövt bry sig om det vid sina hyreshus, förutom där de högre tjänstemännen bodde förstås. Snöskottningen sköter hyresgästerna själva och den som inte gör det får genast dåligt rykte.

Den som struntat i snöskottningen och trampat upp en knögglig stig till porten är en lat jävel. Vilket man absolut ska passa sig för att vara i en stad där hårt arbete är en sann dygd. Den late jäveln blir också till allmänt åtlöje när våren kommer. För när det tunna snölagret på de fint skottade uppfarterna tinar bort i vårsolen, får den late en isgata framför sin.

Jo jo. Synden straffar.

Till sist.
För några år sedan firade jag jul i Kiruna. Under samma tid snöade det kopiösa mängder i min nya hemstad Skellefteå, vilket jag kom att prata om med en gammal kollega på stan.

– Jaså, det har kommit så mycket snö där nere i Skellefteå. Fy fan. Då blir det väl kaos igen. Det blir det ju alltid när det snöar där söderut.

Hmm.

14 februari 2012, klockan 14:53

En falsk fransos skrämde mig till bokhyllan

Rikard Ljungqvist
Reporter
Mejla mig

Bristen på logik är total. Bara en sådan sak som att flickan får chokladkartongen precis innan hon hoppar på tåget och försvinner bort.

Är det inte kutym att uppvakta en kvinna med choklad inför ett möte – för att liksom kunna dra fördel av gåvan?

Men det verkliga gisslet är den vidriga musikslingan som smetats fast över bilderna på kärleksparet.

Av någon outgrundlig anledning envisas sångrösten med att uttala det franska namnet på chokladprodukten från den tyska tillverkaren på grötig amerikansk engelska.

”Mercy, my little way of sayin´thanks...”

Till slut vänder sig magen ut och in. Ett beslut lika impulsmässigt som slutgiltigt uppenbarar sig i min skalle: Ingen mer tv.

Ungefär så gick det till när jag bestämde mig för att på nytt förkovra mig i litteraturens värld i stället för att spilla min dyrbara tid i apati framför en indoktrineringsmaskin.  

Jag tänker inte ens bemöda mig att förklara ironin i att en reklamsnutt designad för att bryta ner mina själsliga barriärer och hålla min fria tanke gisslan i stället väckte viljan att på nytt bestiga livets kulturella höjder.

 Men å andra sidan. Allt det här hände i går. I kväll kanske abstinensen efter talande telekombebisar, analklådeoffer och förföriskt lena tvättmedelsröster växer sig övermäktig igen.

Nej, tack.

13 februari 2012, klockan 16:13

Om att vara sin egen reklambyrå

Susanna Skarrie
Chefredaktör/ansvarig utgivare/vd
Mejla mig

Marknadsföring. Redan själva ordet får mig att skruva på mig. På det området känner jag mig som en glad amatör. Inte desto mindre ligger marknadsföringen av Hem & Hyra på mitt bord som chefredaktör. Vad göra? Jag ber min mentor om hjälp, han har varit chefredaktör och tycker marknadsföring är roligt. Och faktiskt, vi har riktigt skoj när vi sitter och spånar: skicka ut tidningen till strategiskt viktiga personer eller i massutskick, se om vi kan samarbeta med medlemsvärvarna på något sätt, prata med annonsörerna. Marknadsföring kanske inte är rymdforskning trots allt?

Så får jag frågan om vi vill annonsera i programmet till Gräv12. Det är klart vi vill. Men hur ska den annonsen se ut? När hela redaktionen träffas får alla hjälpa till att spåna idéer på en annons. Fyra kreativa förslag blir resultatet, ett väljs ut. Så nu leker vi reklambyrå, letar fotograf och en lagom excentrisk lägenhet, funderar över kläder och rekvisita samtidigt som vi filar på vad det ska stå i annonsen.

Ni ska få se resultatet så snart det är klart, det lovar jag.

9 februari 2012, klockan 17:06

Andrahandsträsket

Marie Häggström
Ekonomi/Administration
Mejla mig

Min bonusson Don och hans flickvän Sofia och deras lilla bebis Julian bor i Leksand och söker med ljus och lykta efter en lägenhet i Stockholm. Att hitta en hyresrätt utan ett flertal år i kö hos bostadsförmedlingen är ingen lätt match så när de hittade detta objekt på blocket.se tändes ett litet hopp.


Så här gick det till med Sofias egna ord:

 Det började med att vi hittade en lägenhet på Blocket som någon ville hyra ut, skriva andrahandskontrakt i två år. Det verkade nära nog perfekt. Men när vi kontaktade killen fick vi som första svar att han kunde hålla lägenheten åt oss om vi betalade in förskottshyra på 8 000 kronor till internetgirot.se. Det är en hemsida som ska erbjuda säkerhet åt både säljare och köpare, som håller på pengarna tills ett kontrakt har skrivits och först då förs pengarna över till säljaren. Men det väckte ändå misstanke hos oss så vi tog ett steg tillbaka i stället och började ställa frågor. Om lägenheten, om honom och om bostadsrättsföreningen. Pratade i telefon med honom. Det dök upp hål lite här och var i det han sa så vi började misstänka att det kanske inte var ägaren av lägenheten som vi pratat med. Efter mycket luskande från Donnies sida fick vi idag tag i ett nummer till den riktiga personen i fråga som lägenheten står skriven på. Han hade inga som helst planer på att hyra ut sin lägenhet.

Bedragaren har alltså använt den riktiga ägarens namn – det var det första vi kollade, att namnet överensstämde med personen som stod som ägare på lägenheten. Kollat upp att den riktiga ägaren inte står listad på eniro.se eller hitta.se så att den enda kontaktuppgift man har är den han ger en. Skapat en emailadress som passar namnet på den riktiga ägaren. Kollat storleken på lägenheten och vilka saker som finns i den. (öppen spis i vardagsrummet etc) och skickat bilder som passar den beskrivningen. Och sedan lagt upp allt på blocket.se. Fy fan. Snacka om att utnyttja bostadsbristen i Stockholm till max. Jag hoppas att han inte lyckats lura någon annan. Vad kan man göra för att stoppa honom liksom när det enda man har är ett falskt namn, ett kontantkorts-nummer utan registrering och en nyskapad emailadress. Jag blir äcklad av vad folk är villiga att göra för pengar!

Nu är det bara för dem att börja om och de står just nu ganska bra till på en lägenhet som är nyproducerad i Haninge via bostadssnabben, men den kostar 10 000 kronor i månaden vilket är ganska mycket när bara en jobbar och en är mammaledig.

Varför kan man inte bygga billiga lägenheter så alla kan få bo där de vill?

Texten är klippt från Sofias blogg http://irockandyouroll.wordpress.com

8 februari 2012, klockan 8:42

En alldeles vanlig dag, en helt vanlig vecka

Kristina Wahlgren
Lokalredaktör
Mejla mig

Det här är långa listornas vecka. Efter en veckas kurs i Kalmar och sedan en veckas sängliggande med influensa är det dags för fullt fokus. Det är ju så – när ingen annan gör ens jobb när man är borta. Högarna växer och löften ska infrias. Det här måste jag göra NU:

  • Läsa 348 olästa mejl.
  • Räkna på hur vi i södra Skånes tre editioner (x8) har lyckats nå våra mål i Hem & Hyra under 2011 (som till exempel andel kvinnor och män på bild och hur gamla våra intervjupersoner är).
  • Skriva ut matreportaget till nr 3. Det kommer att bli jättebra – när det är klart! Bilder och rubrik är redan på plats.
  • Skriva ihop en artikel om Staffanstorpshus höga hyreskrav till webben. Hela bolaget är sålt men de vill ändå höja hyrorna mest i södra Skåne.
  • Skicka tidningar och tacka intervjupersoner för att de har ställt upp i tidningen.
  • Dra igång vårt lokala hyresgräv – som redan borde varit klart. Till nr 2.
  • Hitta case som passar till våra nyheter i nr 2 och boka in intervjupersoner.
  • Ringa min vabbande kollega för att se om jag har missat något akut under min frånvaro.
  • Omvärldsbevaka. Och skriva nyheter som borde skrivas till vår webb.
  • Boka in möten med två nyanställda på Hyresgästföreningen i Malmö för att berätta om tidningen.
  • Skriva ut den där skitbra nyheten som väntar på skrivbordet – som (peppar, peppar) ingen annan media verkar ha snappat upp. Hinner jag först?
  • Godkänna fakturor.
  • Dra vinnare till tävlingen vi hade i nr 1. Och skicka teaterbiljetter till de lyckliga vinnarna.
  • Fundera över vad jag borde skriva i vår redaktionsblogg. Och skriva det.
6 februari 2012, klockan 8:44

Res till Kilafors!

Lena Mattsson
Lokalredaktör
Mejla mig

Jag tar tåget till Kilafors en tisdag. Kilafors, för er utsocknes, ligger en timme norr om Gävle i Bollnäs kommun, eller i Hanebo socken som Kilaforsborna själva hellre vill säga. Vi är tre som stiger av. Det är jag, en tant med hästsvans och extraprisjacka med kamera på magen, en man med färgglad sportväska som luktar åttiotal och en svart huttrande yngling i skinnjacka. Jag har stämt möte och mannen ska vidare för han hämtas med bil. Ynglingen småspringer, kylan ökar på hans steg.

Det är tyst sedan tåget försvunnit i sitt snömoln. Mannens hämtbil tutar till när vi rundar stationshuset. Sedan är det tyst igen.

Jag går in på Centralfiket och hamnar i det som på kultursidorna kallas eklektisk verklighet; asiatisk mat- och inredningskultur möter gammelsvensk med kaffet i högsätet och en smörgåslista nästan lika lång som en pizzameny. Jag beställer en ansjovismacka och en kaffe och väntar.

På bordet står ett ölglas med rosor bredvid en flaska soja. I fönstret, förbi grenarna med gnistrande glasblommor, ser jag mitt blivande sällskap korsa planen utanför stationsbyggnaden och hälsa sig fram mellan borden. Damen närmast drar genast in honom i en diskussion om vad som hänt de senaste veckorna och timmarna.

Han heter Thomas och han valde att flytta hem. Adjö lägenhet vid Humlegården och fester med filmfolk i Stockholm. God dag fyrarummare ovanpå järnaffären i Kilafors och en slät kopp kaffe på Centralfiket.

Flytten är inte anledningen till att vi ses utan att hyresgästen Thomas varit med vid inspelningen av den amerikanska storfilmen The Girl With The Dragon Tatoo. Hollywood kom till Hälsingland och snö skulle smältas och nyfikna hållas på behörigt avstånd. Jovisst var det roligt och visst blev filmen som han var en del av bra men visste jag att han ordnar sägenvandringar för vuxna i skogarna på somrarna? Och visst vill jag höra om filmen han planerar som ska handla om människorna här och om varför Kilafors ligger där det ligger och heter just Kilafors!? En massa gamla smalfilmer har han fått låna, hembygdsintresset är stort. Tänk om storstadsmänniskorna visste vilka fantastiska människor och vilka otroliga livshistorier som finns här i glesbygden! Säger han på samma utandning och kliar sig innanför kepsen.

Samtalet flyter lätt och länge. På vägen ut fastnar Thomas igen. Ett par herrar vid bordet till vänster vill höra hur det går med filmen. Nej, inte den amerikanska utan den som ska handla om Kilafors. Så klart!

När tåget söderut mot Gävle kommer in en kvart senare väller det ut ungdomar och mammor med barn. De har kommit hem. Hem till Kilafors. Hit borde varje storstadsjournalist åka åtminstone en gång om året tänker jag. Och helst äta ska de då också äta en ansjovismacka!

2 februari 2012, klockan 8:27

Till våren kommer IKEA till Vájsáluokta

Anneli Lundmark
Lokalredaktör
Mejla mig

I mars, eller kanske i april, anländer möbeljätten till det vackra Vájsáluokta, vid foten av Áhkámassivet. På södra sidan Áhkájávrre. I väglöst land. Och det är alldeles sant.

I somras byggde min kompis Carl-Johan Utsi en stuga i Vájsáluokta, Sirges samebys sommarviste. Det är inte en alldeles lätt sak med tanke på att den lilla byn inte kan nås med annat än båt på sommaren, bandvagn eller skoter på vintern och helikopter året om.

Stugan byggdes därför i lemmar i Jokkmokk under vintern. På våren, när isen på Áhkájávrre fortfarande var metertjock, fraktades stugdelarna upp till Vájsáluokta med skoter och bandvagn. Samma väg gick det beställda köket från IKEA. Carl-Johans pappa körde upp det med bil och släp till Rijtjem och sonen tog det vidare med bandvagn över isen, en sträcka på tolv kilometer.

Isen smälte, sommaren kom och den efterlängtade stugan monterades upp bland dvärgbjörkar och lingonris med fantastiskt panorama över fjäll och sjö.

–    Va i helvete!, hördes plötsligt i fjällidyllen.
Kökets specialbeställda bänkskivor, som var extra djupa för att få plats att slakta ren och älg på, men mest för att det var lite fränt, var inte tillräckligt långa.

Hur Carl-Johan än försökte pussla ihop köket gick det inte. Bänkskivorna var för korta hur han än la dem. Det blev alltid en glipa över åt något håll.
IKEA hade helt enkelt gjort en tabbe. Carl-Johan tog kontakt med möbeljättens kundtjänst som först inte alls ville veta av att de gjort något fel, men som sedan erkände att det nog berodde på dem i alla fall.
–    Vi skickar nya skivor till dig, sa den välvilliga damen i kundtjänsten och Carl-Johan andades ut, men kom i nästa sekund på:
–    Vad ska jag göra med de gamla då?  Jag vill inte frakta tillbaka dem till Jokkmokk nu, sa han och såg framför sig en vådlig färd med öppen båt och bängliga bänkskivor över ett höststormigt Áhkájávrre.
–    Nej, nej, det behöver du inte. Vi hämtar dem. Du behöver bara ange en adress.
–    Va???!!!?? Är du säker? Du kanske borde googla var Vájsáluokta ligger. Det är långt uppe till fjälls, närmare Norge än Sverige, i VÄGLÖST  land, försökte Carl-Johan förklara med betoning på  varenda stavelse.
–    Inga problem, sa damen käckt på sant kundtjänstmanér. Och du kan använda de gamla bänkskivorna tills de nya kommit.

Han gav upp och tänkte att så får det bli. De felaktiga bänkskivorna kom trots allt väl till pass när älgjaktens första tjur skulle slaktas, sedan ställdes skivorna ut i förrådet. Carl-Johan tog en bild på träskjulet och mejlade både bild och koordinater till IKEA. Så att de skulle hitta. Och åkte den långa vägen hem till villan i Jokkmokk.

I oktober ringde DHL från Luleå.
–    Hej, vi har fått i uppdrag av IKEA att hämta några bänkskivor hos dig.
–    Jaså, sa den något förvånade Carl-Johan, men gav dem en detaljerad vägbeskrivning.
Då blev det tyst i andra änden. Sedan sa kvinnan:
–    Men…, DHL har inga båtar. Inte i Sverige.

Och så var vi tillbaka på ruta ett och ett nytt telefonsamtal, den här gången från chefen på IKEA:s kundtjänst. Vid det här laget ville Carl-Johan bara ha saken ur världen. Han hoppades att IKEA skulle inse att det bästa helt enkelt vore att efterskänka bänkskivorna. Företaget skulle ju inte direkt stå och falla med det. Och det skulle vara enklast för alla.

Men nej. Bänkskivorna skulle fortfarande hämtas. En IKEA-princip är en IKEA-princip.

Så nu väntar alla med spänning, bänkskivorna i sitt förråd, Carl-Johan som numera skrattar åt eländet, och IKEA som för första gången, kanske även den sista, kommer att anlända med bandvagn, eller skoter, till det vackra Vájsáluokta till våren. Vi kan bara hoppas att möbeljättens kundtjänst har koll på när isen på Áhkájávrre är som tjockast. Fast de har ju råd att ta helikopter...

30 januari 2012, klockan 12:00

Mats Odell på tapeten

Susanna Skarrie
Chefredaktör/ansvarig utgivare/vd
Mejla mig

Redan i går kväll visade yngsta sonen citatet från min spalt som åter börjat dyka upp på Facebook och på twitter. Citat är från en krönika där jag berättar om ett möte med den nytillträdde bostadsministern Mats Odell som jag själv var med på. Nu är det lösryckt ur sitt sammanhang.

Det hela skedde på en releasefest för tidningen Hemma i HSB för fem år sedan. Det var alltså ingen presskonferens i gängse mening, även om det säkert var en del pressfolk där. Mats Odell fick frågan av skådespelaren Pia Johansson hur ungdomar ska kunna få en bostad i Stockholm. Då berättar han att han och hans fru gått in och hjälpt sina barn köpa lägenheter och att de är mycket nöjda med den lösningen. På upprepade frågor om problemet hade han inte några andra svar än att det ska lösas inom familjen, inte av samhället. Andemeningen i hans svar var uppenbar, vi var många som reagerade på det och diskuterade det efteråt.

Men det var som sagt fem år sedan och Odell kan ha ändrat uppfattning sedan dess. Han kanske tycker att det är ett samhällsansvar, inte bara en intern familjefråga, att unga ska ha någonstans att flytta när det blir dags att lämna hemmet. I så fall är det mycket bra.

 

Välkommen

Här bloggar vi på Hem & Hyras redaktion om allt möjligt som händer på och utanför kontoret.

Sidor