I veckan fick Che bestämma var vi skulle bo. Gammal och uppstigen från de döda, hade vi lite nytta av honom en tidig majmorgon när våndan av att välja blev för stor.
Jag vet. Det var vad man kallar ett kärt besvär: att både ha en bostad och bli erbjuden en fin lägenhet att flytta till. Ändå. Våndan var stor. För vad är saker egentligen värda?
Så här såg fajten ut: i ena ringhörnan vår nuvarande hyreslägenhet hos den privata hyresvärden Behrn, centralast i stan, takvåning, utsikt över Kilsbergen, takterrass, hiss. Och högt älskade grannar.
I den andra ringhörnan: Den kommunala hyresvärden Öbo och lägenhet med 1500 kronor lägre hyra, grönområden och bilfritt: lekparker utanför dörren, pulkabacke på vintern och plaskpool på sommaren.
Matchen såg ut så här. När Öbo ringde och sa att jag fått lägenheten blev jag lycklig i magen. Magen skrek jaaaa! Ja för att barnen äntligen skulle kunna få ett normalt umgänge med lekkamrater i stället för bilar. Men. Mitt Jaaaaaa! Blev genast ett ”Jaaaaaa-attaaaaaan – vad vill jag?”.
Redan samma kväll när jag berättat för stora dottern att vi fått lägenheten som hon sett fram emot stod jag i fönstret och den nuvarande Behrnlägenheten fick in en fin vänster uppercut på den erbjudna Öbolägenheten. Jag såg ut över en fantastisk solnedgång borta vid Kilsbergen. Rosa och flammande. Samtidigt började de vänligt varma och mäktiga ljudet av domkyrkans klockor ringa till helg. Tänk att inte få höra det igen... Ögonen tårades.
Men sen när jag la mig för att läsa för barnen sa stora dottern att hon såg fram så mycket mot att flytta. Att bara kunna sticka ut och cykla. ”Jag är trött på alla bilar och all asfalt här. Det är bara hus och hus och avgaser. Och de där raggarna som åker här nere och spelar hög musik på kvällen”.
Raggare. Avgaser.
En rak höger. Fullträff. Behrn vacklar till, faller. Behrn är nere för räkning.
"Ja". Säger jag till dottern. "Du har rätt". Matchen ser ut att vara över. Öbo ställer sig med fånigt nöjd min i sin ringhörna, torkas av, får vatten. Matchen verkar vara över.
Minsta dottern börjar gråta ”Jag vill bo här!!! Jag vill inte flytta från mina leksaker eller från E”.
E det är grannens barn. De springer mellan lägenheterna på kvällarna och leker. Dörrarna står öppna.
Behrn-lägenheten börjar röra på sig där på ringgolvet.
Lillflickan gråter otröstligt.
”Och… ”, säger äldsta dottern. ”Mormor kan inte hälsa på där borta eftersom det inte finns hiss”. Och där, där på åttan, reser sig Behrn helt otippat, skakar lite på sig och matchen är igång igen.
Så fortsätter den, hela helgen, en smocka hit och en smocka dit.
I tisdags morse satt de där - hyresgiganterna Behrn och Öbo - utpumpade i varsin ringhörna och ingen orkar slåss mer. De var jämnstarka men den här matchen måste få ett slut. Ett rättvist slut.
Det blev äldsta dottern som såg hur illa det var ställt: hur sargade de bägge var. Hon reste sig från frukostbordet och gick fram till spisfläkten där vi har vår lilla myntsamling från länder vi besökt.
Hon tog Kubapengen, den med stjärnan på och texten ”Patria O Muerte” som betyder ungefär ”hemlandet eller döden”.
Myntet upp i luften, ner i hennes handflata och i en snabb handvändning över på handryggen.
Och när Che och Kuba fått säga fick säga sitt var det ”hemlandet” som vann. Med en känsla för dramatik fick de avgöra matchen. Och när den plötsligt handlade om att välja mellan att bo kvar eller dö, var valet plötsligt väldigt enkelt.
Nu ska vi bo här.
Eller. Förresten. I går fick jag mejl om att jag blivit erbjuden en lägenhet...
